Stolthet och fördomar
10:13
Ett par funderingar som jag haft nu ett tag. Varför är vi människor så stolta och fördomsfulla.
Jag kan som vanligt bara titta på mig själv till att börja med, för jag har inte varit den bästa just vad gäller stolthet...men även fördomar har slunkit med i mitt system.
Om jag skulle börja med själva stoltheten, oj här har jag nog en nästan outsinlig källa att hämta ur.
Under min uppväxt så präntades jag stenhårt medvetet och undervetet från mina föräldrar, att bra karl måste reda sig själv.
För att överleva min omgivning och mig själv gjorde jag ett aktivt val att aldrig behöva hamna i situationer där jag inte skulle reda mig själv och att jag alltid skulle kunna ta vara på mig själv.
Till en början gick det ju strålande, jag stack iväg till en ny stad med nya upplevelser och ett "nytt" liv. På något sätt så lyckades jag att hålla mig flytande, jag fick jobb, vänner och allt sånt där som gör livet värt att leva. Men efter ett par år började så sakteliga min tur...eller vad man nu ska kalla det att minska år från år.
Under de senaste åren har jag mer och mer märkt av de sidor jag inte kom ihåg att jag hade, stoltheten bland annat...resten kanske kommer i en annan blogg nån gång..;).
Stoltheten att inte erkänna att jag skulle behöva hjälp....tankarna i mitt inre gick..."Va skulle jag vara så svag att jag inte klarar mig själv, skulle inte tro det va...."[wacko]..Jo eller hur?!?!?!
Gick så där att komma vidare och fortfarande inte lyssna inåt utan bara höra intellektet mala på om att "Jag minsann klarar mig själv, ingen ska behöva ta hand eller sköta om mig." Däremot fann jag tröst och egentligen flykt i att alltid finnas till för andra, det var ju en väg jag testat i skolan som hade funkat ett tag, men jag hade tyvärr glömt av att det var det att ingen fanns för mig som gjorde att jag ville upphöra att existera. Men det skulle ju faktiskt kunna visa sig så att jag blivit bättre på att ta hand om andra, så att jag inte behövde ta en sån smäll till på hakan.
Hör och häpna, det funkade ju inte heller, nu ville folk finnas, men jag hade glömt hur man gör när man släpper in folk. Jag ville inte släppa in någon heller...ville inte vara till last för någon...ville inte vara nån form av energitjuv(sådana som jag själv kunde tröttna på).
Efter mycket tankeverksamhet och känslor som studsade omkring, valde jag att gå till psykolog för att få hjälp....kan du tänka jag som klarar mig själv ska till psykolog...Fick tid hos psykologen, jag har nog aldrig haft såna inre tankedemoner som alla skrattade åt mig...."Fy fan vad du är svag....hahahaha...du ska till psykologen...hahaha...Där ser du, du klarar ju inte av något..."..
När jag sitter på väg in till psykologen så skäms jag nått fruktansvärt och funderar på att sticka...jag behöver ju inte gå in...det hjälper säkert inte ändå ju....Men, men, men jag stålsatte mig och gick in. Väl inne hos psykologen så lossnade mycket(över hela perioden jag gick där) många saker som jag programmerat mig själv med och att jag visst kunde be andra om hjälp.
Besöken hjälpte mig mer än vad jag trodde möjligt...just att bli medveten om mina mönster så att jag kunde börja arbeta med dem på allvar. För tro mig....det är ingen annan som kan göra det åt dig...du måste själv ta i med hela ditt väsen för att komma till rätta med det.
Trodde jag kommit ifrån det här med att "klara sig själv" tills för några veckor sen, då jag sitter och mår alldeles inte alls så jäkla bra...hade en inre monolog som inte var den mest positiva eller konstruktiva för den delen med. Känner igen vissa tankemönster från innan...men hittade ett nytt....Jag hatade att vara svag....normalt sätt så är jag den som står upp och slåss för andra...för mig själv och mot mig själv....Nu plötsligt var jag svag och kunde inte hitta någon kraft att resa mig upp med. Som man räknas det ju som "fult" att vara svag vilket det egentligen inte är, men just då fick jag ta på mig handskarna och inse och uppskatta det faktum...faktumet att det för mig som man är helt ok att vara svag det är ingen som dömer mig för det, utan snarare tvärtom om jag själv väljer att ta det till mig.
Där kommer jag till det här med fördomar. Jag tror att vi alla går omkring med en massa fördomar som egentligen inte stämmer med verkligheten, men det är kanske ord, händelser och känslor som spelar in...och skapar en bra grogrund för fördomarna att växa i. Rädsla är ju den känslan som styr som mest .....rädslan att inte räcka till....rädslan för nya saker eller människor....rädslan för sig själv...rädslan för att bli den underbara människa man egentligen är.
Hur blir man av med fördomarna då...
Genom att utveckla och använda sin respekt. Respekten för sig själv såväl som andra.
Genom att våga vara sig själv, och låta andra vara sig själv utan att värdera.
Genom att älska dig själv, därmed kan du älska och förstå andra.
Genom att vara nyfiken, och låta andra vara nyfikna på dig. Utan att hela tiden tro att de söker efter fel och brister hos dig.
Stoltheten hur kommer man nånvart med den då...ja det finns ju ett talesätt som går .."Svälj stoltheten".. Svårare än så är det egentligen inte. Men ack så svårt att klara av det i verkligheten.
Men har du någon gång svalt stoltheten och bett om ursäkt trots att det kanske inte var ditt fel. Säger därmed inte att man ska göra det med alla som gjort en illa i livet, men ibland kanske man har hängt upp sig på småsaker egentligen.
Har du fel ....stå inte fast vid att du har rätt, ingen bedömer dig negativt för att du erkänner dina fel.
I kärleken om du sagt för mycket som inte stämt, om du sagt saker du inte står för....svälj stoltheten
You mustn't be revengeful
You have to be strong
To offer good for evil
Return right for wrong
We must not hold a grudge
And we must learn to endure
Then as God is your judge
At least your heart will be pure
Forgiveness is the mightiest sword
Forgiveness
Of those you hate
Will be your highest reward
When they bruise you with words
When they make you feel small
When it's hardest to bear
You must do nothing at all
Forgiveness is the simplest vow
Forgiveness
Of all their crimes
Is your deliverance now
Bless those souls
Who would curse your name
When the last bell tolls
You'll be free of blame
You can continue to grieve
But know the gospel is true
You must forgive those who lie
And bless them that curse you
Forgiveness is the mightiest sword
Forgiveness
Of those you fear
Will be your highest reward
The time will come when we will leave this world, and the injustice and
the pain and the sin will fall away from us, and only the spark of the
spirit will remain--returning to God who created it.
You must never lose Faith
You must never lose Heart
God will restore your trust
And I know you're afraid
I'm as scared as you are
But willing to be brave
Brave enough for love.
Ljus & värme & kärlek & förlåtelse
Jag kan som vanligt bara titta på mig själv till att börja med, för jag har inte varit den bästa just vad gäller stolthet...men även fördomar har slunkit med i mitt system.
Om jag skulle börja med själva stoltheten, oj här har jag nog en nästan outsinlig källa att hämta ur.
Under min uppväxt så präntades jag stenhårt medvetet och undervetet från mina föräldrar, att bra karl måste reda sig själv.
För att överleva min omgivning och mig själv gjorde jag ett aktivt val att aldrig behöva hamna i situationer där jag inte skulle reda mig själv och att jag alltid skulle kunna ta vara på mig själv.
Till en början gick det ju strålande, jag stack iväg till en ny stad med nya upplevelser och ett "nytt" liv. På något sätt så lyckades jag att hålla mig flytande, jag fick jobb, vänner och allt sånt där som gör livet värt att leva. Men efter ett par år började så sakteliga min tur...eller vad man nu ska kalla det att minska år från år.
Under de senaste åren har jag mer och mer märkt av de sidor jag inte kom ihåg att jag hade, stoltheten bland annat...resten kanske kommer i en annan blogg nån gång..;).
Stoltheten att inte erkänna att jag skulle behöva hjälp....tankarna i mitt inre gick..."Va skulle jag vara så svag att jag inte klarar mig själv, skulle inte tro det va...."[wacko]..Jo eller hur?!?!?!
Gick så där att komma vidare och fortfarande inte lyssna inåt utan bara höra intellektet mala på om att "Jag minsann klarar mig själv, ingen ska behöva ta hand eller sköta om mig." Däremot fann jag tröst och egentligen flykt i att alltid finnas till för andra, det var ju en väg jag testat i skolan som hade funkat ett tag, men jag hade tyvärr glömt av att det var det att ingen fanns för mig som gjorde att jag ville upphöra att existera. Men det skulle ju faktiskt kunna visa sig så att jag blivit bättre på att ta hand om andra, så att jag inte behövde ta en sån smäll till på hakan.
Hör och häpna, det funkade ju inte heller, nu ville folk finnas, men jag hade glömt hur man gör när man släpper in folk. Jag ville inte släppa in någon heller...ville inte vara till last för någon...ville inte vara nån form av energitjuv(sådana som jag själv kunde tröttna på).
Efter mycket tankeverksamhet och känslor som studsade omkring, valde jag att gå till psykolog för att få hjälp....kan du tänka jag som klarar mig själv ska till psykolog...Fick tid hos psykologen, jag har nog aldrig haft såna inre tankedemoner som alla skrattade åt mig...."Fy fan vad du är svag....hahahaha...du ska till psykologen...hahaha...Där ser du, du klarar ju inte av något..."..
När jag sitter på väg in till psykologen så skäms jag nått fruktansvärt och funderar på att sticka...jag behöver ju inte gå in...det hjälper säkert inte ändå ju....Men, men, men jag stålsatte mig och gick in. Väl inne hos psykologen så lossnade mycket(över hela perioden jag gick där) många saker som jag programmerat mig själv med och att jag visst kunde be andra om hjälp.
Besöken hjälpte mig mer än vad jag trodde möjligt...just att bli medveten om mina mönster så att jag kunde börja arbeta med dem på allvar. För tro mig....det är ingen annan som kan göra det åt dig...du måste själv ta i med hela ditt väsen för att komma till rätta med det.
Trodde jag kommit ifrån det här med att "klara sig själv" tills för några veckor sen, då jag sitter och mår alldeles inte alls så jäkla bra...hade en inre monolog som inte var den mest positiva eller konstruktiva för den delen med. Känner igen vissa tankemönster från innan...men hittade ett nytt....Jag hatade att vara svag....normalt sätt så är jag den som står upp och slåss för andra...för mig själv och mot mig själv....Nu plötsligt var jag svag och kunde inte hitta någon kraft att resa mig upp med. Som man räknas det ju som "fult" att vara svag vilket det egentligen inte är, men just då fick jag ta på mig handskarna och inse och uppskatta det faktum...faktumet att det för mig som man är helt ok att vara svag det är ingen som dömer mig för det, utan snarare tvärtom om jag själv väljer att ta det till mig.
Där kommer jag till det här med fördomar. Jag tror att vi alla går omkring med en massa fördomar som egentligen inte stämmer med verkligheten, men det är kanske ord, händelser och känslor som spelar in...och skapar en bra grogrund för fördomarna att växa i. Rädsla är ju den känslan som styr som mest .....rädslan att inte räcka till....rädslan för nya saker eller människor....rädslan för sig själv...rädslan för att bli den underbara människa man egentligen är.
Hur blir man av med fördomarna då...
Genom att utveckla och använda sin respekt. Respekten för sig själv såväl som andra.
Genom att våga vara sig själv, och låta andra vara sig själv utan att värdera.
Genom att älska dig själv, därmed kan du älska och förstå andra.
Genom att vara nyfiken, och låta andra vara nyfikna på dig. Utan att hela tiden tro att de söker efter fel och brister hos dig.
Stoltheten hur kommer man nånvart med den då...ja det finns ju ett talesätt som går .."Svälj stoltheten".. Svårare än så är det egentligen inte. Men ack så svårt att klara av det i verkligheten.
Men har du någon gång svalt stoltheten och bett om ursäkt trots att det kanske inte var ditt fel. Säger därmed inte att man ska göra det med alla som gjort en illa i livet, men ibland kanske man har hängt upp sig på småsaker egentligen.
Har du fel ....stå inte fast vid att du har rätt, ingen bedömer dig negativt för att du erkänner dina fel.
I kärleken om du sagt för mycket som inte stämt, om du sagt saker du inte står för....svälj stoltheten
You mustn't be revengeful
You have to be strong
To offer good for evil
Return right for wrong
We must not hold a grudge
And we must learn to endure
Then as God is your judge
At least your heart will be pure
Forgiveness is the mightiest sword
Forgiveness
Of those you hate
Will be your highest reward
When they bruise you with words
When they make you feel small
When it's hardest to bear
You must do nothing at all
Forgiveness is the simplest vow
Forgiveness
Of all their crimes
Is your deliverance now
Bless those souls
Who would curse your name
When the last bell tolls
You'll be free of blame
You can continue to grieve
But know the gospel is true
You must forgive those who lie
And bless them that curse you
Forgiveness is the mightiest sword
Forgiveness
Of those you fear
Will be your highest reward
The time will come when we will leave this world, and the injustice and
the pain and the sin will fall away from us, and only the spark of the
spirit will remain--returning to God who created it.
You must never lose Faith
You must never lose Heart
God will restore your trust
And I know you're afraid
I'm as scared as you are
But willing to be brave
Brave enough for love.
Ljus & värme & kärlek & förlåtelse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar